rckt

Jag var ett sådant barn som alltid kom först till dagis.

Alltid först, alltid sist. Ibland kom jag till och med tidigare än fröknarna. Vi åt frukt och jag ritade alltid tekningar till dem. Blev hemskt ledsen när de satte in dem i min pärm, de var ju presenter till dem. En gång stack en ilsken geting mig i läppen och alla trodde jag skulle dö men jag var cool och fick åka till sjukhuset och ta en spruta. Min storasyster åkte så klart med. En annan gång trillade jag ner från en uppställd madrass och blödde näsblod, tror det var första gången jag gjorde det. Åt lera ur en hink vilket gjorde att Yvonne hatade mig. Har fortfarande inte kommit på varför man ska jobba med barn om man hatar de som äter lera. Det vill säga alla.

I Töjnaskolans lågstadie skrattade vi så mycket och så länge åt att fröknarnas bröst guppade när de sprang. Djurlekarna var de bästa lekarna, eller så gjorde vi danser till Markoolio. Jag fick alltid vara han för jag kunde alla låtar utantill. Lärde mig aldrig att spela kula på riktigt, men var ändå alltid alltid med för att de var så fina att titta på och det tycker jag fortfarande. En gång, ja bara en gång, kissade jag inne på killarnas toa och när jag kom ut stod alla treor och skrattade ihjäl sig åt mig. En annan gång fångade de mig i en gul filt. När en liten kille som gick på dagiset bredvid min skola trillade ner från en klättergrej var jag den enda som såg honom och gick med honom till hans fröknar. Efter det blev jag glad varje gång jag såg honom, även när vi blev stora, fast jag tror inte han minns mig.
När jag var nio år frågade jag chans på en kille som nobbade mig, jag gick hem ifrån skolan för jag hade så himla ont i magen över det. Det hade jag verkligen, och jag var nio år.

När vi var i simhallen jag hade en vit bikini med blåa och bruna krumelurer på mig, mamma hade stoppat ner en baddräkt till mig men jag skulle vara som alla andra och absolut ha bikini. Jag var dubbelt så stor som mina klasskamrater och de skrattade och pekade på mig.

Precis bredvid Sollentunastation låg min mellanstadieskola, men den finns inte kvar längre. Varje vecka hade jag ångest över engelskaglosorna som vi alltid hade i läxa till torsdagarna, och jag hade en blå skrivbok som jag spillde ut blåbärssoppa över.

Den klassiska Malin-grejen, - att jag hade med en glasburk med socker i som jag på rasterna samlade in myror i som jag sedan släppte ut hemma på min tomt. Tyckte synd om dem, att de skulle behöva bo på asfalt vid en skola. Slutade med det efter några veckor, när min väska åkte i ett stengolv och burken gick i kras. Som tur var fanns det inga myror i den just då. Vi bytte klassrum i femman och varje morgon gick man igenom en korridor där alla killar satt uppradade. Ungefär som att gå igenom en röntgen, vilket fick mig att börja springa. Springa i livet och springa i fyndet. Fyndet är en skog nära mig, där spenderade jag varje eftermiddag under dagar veckor månader. Alla uppmuntrade mig. Jag började förstå att det alltid skulle finnas något att oroa sig över. Hela tiden så bråkade man med någon. Klassens tjejgäng delade upp sig lite olika, beroende vems parti man tog. Något som pågick hela tiden, alla mina år i grundskolan, enda till högstadiet. Önskade varje dag att jag kunde få andas själv och ifred någon gång. Men det gick inte, för överallt var folk dumma och jag pluggade varje ledig stund. Finns egentligen inte mycket jag vill säga om högstadiet, mer än att jag är en av alla de som har ätit sin lunch inlåst på en toa under ett tag.

Jag var 14 år och önskade mest av allt att jag inte var 14 år.

Som ett mirakel började jag äta lunch med några rätt fina tjejer i en parallellklass, som visade sig bli mina tjejer. Mina tjejer och jag stod aldrig och hängde på stationen för att det fanns någon som tyckte att det skulle vara bra, utan istället övernattade vi i varandras hus och pratade hela nätterna. Pratade om sådant som jag ville prata om. Tillslut blev deras lärare lite arg på mig, för att jag hela tiden störde deras klass som om jag själv gick där. Men en dag kom han och sa förlåt till mig. Fast han är fortfarande läskig. Man slutade nian med MVG i nästan allt och begav sig till gymnasiet. Ännu en slump gjorde att jag träffade en sådär fin människa, en människa som ville äta lunch med mig första dagen. MVG i allt, vad annars liksom? Det kan väl inte vara så svårt? Jag fick mitt första g på ett prov och grät inför hela skolan. Men mitt tjejgäng utökades och utvecklades. Vilket märktes på festival, woho! Finaste vännerna och Malin. I gymnasiet ska man vara glad och pigg, säg det till en som går i tvåan. Jag gick i konkurs och befann mig på annat håll än alla vanliga glada människor. Nu för tiden är det normalt att vara sjuk, inte frisk. Men för att känna lycka måste man ha känt en förjävlig olycka, en bra tanke. Jag lärde mig mer än KTH tillsammans och vet nog vem jag är. Tänkte på dig och hittade även dig. Träffade dig och höll i handen med dig. Håller i handen. Hårt. Det här året har pengarna rymt mig, tjejer har börjat få egna lägenheter där vi dansar på nätterna och jag vill inget hellre än titta på dig, dig, dig, dig, dig, dig, dig, dig och dig när du ler. Härmed förklarar jag mig själv som en tjej med bra bagage för framtida forskning och nu har hon tagit studenten. Ibland svär jag och jag är så jävla stört sjukt fucking bra, I DID IT!!!!!!!!!!!